Du gör mig till den jag alltid skulle ha varit.
Du gör mig. Varsamt.
Stillheten i ett ögonblick med dig. Ögonblick som har blivit årstider.
Likt fågeln med de snabba vingarna sätter sig ner för att betrakta morgonen.
Inget onaturligt. Bara du.
Marken under mina fötter.
Du bär någon som förundrar mig.
Likt ljuset skriver sina egna sånger. I ett gyllene skikt genom rummet skapar det glitter.
Så ser du igenom mig. Du tar min sköld, tar i från mig den och säkrar mina vapen.
Igen ser mig så som du.
I mitt inre ser jag mig omkring, efter alla platser jag har besökt utan dig.
Utan dig?
Snart finns där inget utan dig i mig.
Något stannar när jag ser dig. Ljudet är som bortblåst. Löven stillar i sin dans.
Rörelsen känns onödig.
Tryggheten finns inskrivet bland bokstäverna i ditt namn när jag läser det om och om igen.
För att förstå.
Förstå att jag inte sover.
Vänja mig skall jag. Att du är här. Vid mig. I mig. Där inuti i mig har du blivit mig.
Det som var Jag då,
blev Jag nu,
när du stod där.
Ner genom det. Förankrat i det.
Så självklart som när den tidiga solen bryter genom molnen och bländar mig. Inför dig.
Jag var som vilse i dig. En vilde vid dig.
Underligt redan från början.
Ännu kunde jag inte vänja mig vid tanken på dig.
Sedan vid känslan av dig. Sedan vid ditt namn, på en lapp, ihop med mitt.
Bevarar den underliga känslan. Säkert men varsamt.
Så håller jag om den precis som det är.
Varsamt.
Jag har bestämt mig, Aldrig tänker jag vänja mig vid dDig. Det är nått underligt med det.
Så som du är.
Ljuset har väckt oss fler morgnar än man orkar räkna till.
Så finns dom där. En för en. Fingrarna. Antalet av stunder. Varsamt som solen värmer kudden där du ligger i mitt knä. Så samlar jag dem. Nu har jag har vant mig vid dem.
En dag skall jag räkna dem. I ljuset. För oss.
Allihopa.
Så låt mig samla dem ett tag till,
för jag skall aldrig helt vänja mig vid Dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar