Att stilla andas in disen från en guldgul eftermiddag. Snubbla sig tillbaka genom det faktiskt upplevda. Stunder som är lätt ogripbara men ändå där. Hala av såpan från kläckta, tidigare svävande, bubblor.
Då sinnet förvirrar sig bortom all sans i längtan är det som att förståndet halkar mot underlaget.
Försvinnande genom diffus dimma, men som med lite koncentration blir verklighet. Minnesfragmenten blir till din doft som hängt sig kvar utan att jag hunnit märka det.
Det gör min rytm trygg igen.
Tiden med dig blir min saga. För just nu tänker jag inte låta den utan dig att beröra mig.
Jag ligger kvar där mot det råa träet, av tiden älskat och utmärglat och undrar hur en enda tanke, en känsla kan bli fysisk. Skillnaden framstår enorm. Nära eller inte nära.
Saknad likt tyngden av en dank mot en spänd bröstkorg.
Känslan av trycket är så nära som verkligt, nästan mer än det fakta att Du faktiskt finns.
Nu är du nära, så nära som man kan bli. På avstånd av en fjäder.
Likt flortunna sidor i en historisk bok med tunga, förgyllda pärmar. Två ytor som möts och sluts samman. Jag vill inte somna, det är slöseri med tid.
Hade jag fått välja, hade två meter varit nog.
Som en ordentlig knuten båttamp, inte mer. Högst det skulle vara Att skiljas åt.
”En minut utan dig är en evighet” hörde jag någon säga en gång. I ord. Som jag då inte förstod.
Det var en gammal, van men lätt utholkad röst som uttalade dem. Högt men avvaktande.
Orden svävade då genom luften över en stilla teaterscen.
Jag minns att jag tänkte att det inte kunde vara så.
Att man alltid finner till slutet till sist. Slutet av sin minut.
Nu vet jag hur rätt han hade, den gamle. I sin stol.
Mitt i det, av dammet prickiga, strålkastarljuset sa han det så självklart. Först nu förstår jag allvaret i det som sades.
När ingen ser mig så är Du alltid där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar