DU GÖR MIG. VARSAMT.

Du gör mig till den jag alltid skulle ha varit.
Du gör mig. Varsamt.

Stillheten i ett ögonblick med dig. Ögonblick som har blivit årstider.
Likt fågeln med de snabba vingarna sätter sig ner för att betrakta morgonen.
Inget onaturligt. Bara du.
Marken under mina fötter.

Du bär någon som förundrar mig.
Likt ljuset skriver sina egna sånger. I ett gyllene skikt genom rummet skapar det glitter.
Så ser du igenom mig. Du tar min sköld, tar i från mig den och säkrar mina vapen.
Igen ser mig så som du.

I mitt inre ser jag mig omkring, efter alla platser jag har besökt utan dig.
Utan dig?
Snart finns där inget utan dig i mig.

Något stannar när jag ser dig. Ljudet är som bortblåst. Löven stillar i sin dans.
Rörelsen känns onödig.
Tryggheten finns inskrivet bland bokstäverna i ditt namn när jag läser det om och om igen.
För att förstå.

Förstå att jag inte sover.

Vänja mig skall jag. Att du är här. Vid mig. I mig. Där inuti i mig har du blivit mig.
Det som var Jag då,
blev Jag nu,
när du stod där.
Ner genom det. Förankrat i det.
Så självklart som när den tidiga solen bryter genom molnen och bländar mig. Inför dig.

Jag var som vilse i dig. En vilde vid dig.
Underligt redan från början.
Ännu kunde jag inte vänja mig vid tanken på dig.
Sedan vid känslan av dig. Sedan vid ditt namn, på en lapp, ihop med mitt.

Bevarar den underliga känslan. Säkert men varsamt.
Så håller jag om den precis som det är.
Varsamt.
Jag har bestämt mig, Aldrig tänker jag vänja mig vid dDig. Det är nått underligt med det.
Så som du är.

Ljuset har väckt oss fler morgnar än man orkar räkna till.
Så finns dom där. En för en.  Fingrarna. Antalet av stunder. Varsamt som solen värmer kudden där du ligger i mitt knä. Så samlar jag dem. Nu har jag har vant mig vid dem.
En dag skall jag räkna dem. I ljuset. För oss.
Allihopa.

Så låt mig samla dem ett tag till,
för jag skall aldrig helt vänja mig vid Dig.

Fall can wait a few more days...

It's getting colder...

Summer it´s dancing in my living room, 

like a welcome guest who stays untill darkness...

Her hair i fallen, and her dress i used.

She´s dancing like the night is far from here.

But the air reveals it, 

the damp morning fog speaks softly about it.

 It sings...

"the fall is in the hallway..." 

Yesterday I begged nicely for it to wait.

Because the summer is staying late...

Beautiful pictures from Itchi 

...

My cup of tea

Among the wild the children play

Among the wild the children play,
Among us, don´t doubt in us, they say.
Listen to my song, you hear her sing,
And strongly she flies with her only wing.
A rare bird she is that girl,
She struggle now to understand the world.
Around she swings agains sunset heaven,
If you listen close you can hear her count to twenty seven.


She can take You there.

Klädd av såpbubblor...

Jag vet nu. Att om jag låter mig drunkna i tankarna om dig, liggandes på rygg, så ser jag det ganska tydligt.

Att stilla andas in disen från en guldgul eftermiddag. Snubbla sig tillbaka genom det faktiskt upplevda. Stunder som är lätt ogripbara men ändå där. Hala av såpan från kläckta, tidigare svävande, bubblor.

Då sinnet förvirrar sig bortom all sans i längtan är det som att förståndet halkar mot underlaget.
Försvinnande genom diffus dimma, men som med lite koncentration blir verklighet. Minnesfragmenten blir till din doft som hängt sig kvar utan att jag hunnit märka det.
Det gör min rytm trygg igen.

Tiden med dig blir min saga. För just nu tänker jag inte låta den utan dig att beröra mig.

Jag ligger kvar där mot det råa träet, av tiden älskat och utmärglat och undrar hur en enda tanke, en känsla kan bli fysisk. Skillnaden framstår enorm. Nära eller inte nära.
Saknad likt tyngden av en dank mot en spänd bröstkorg.
Känslan av trycket är så nära som verkligt, nästan mer än det fakta att Du faktiskt finns.


Nu är du nära, så nära som man kan bli. På avstånd av en fjäder.
Likt flortunna sidor i en historisk bok med tunga, förgyllda pärmar. Två ytor som möts och sluts samman. Jag vill inte somna, det är slöseri med tid.

Hade jag fått välja, hade två meter varit nog.
Som en ordentlig knuten båttamp, inte mer. Högst det skulle vara Att skiljas åt.


”En minut utan dig är en evighet” hörde jag någon säga en gång. I ord. Som jag då inte förstod.
Det var en gammal, van men lätt utholkad röst som uttalade dem. Högt men avvaktande.
Orden svävade då genom luften över en stilla teaterscen.
Jag minns att jag tänkte att det inte kunde vara så.
Att man alltid finner till slutet till sist. Slutet av sin minut.

Nu vet jag hur rätt han hade, den gamle. I sin stol.
Mitt i det, av dammet prickiga, strålkastarljuset sa han det så självklart. Först nu förstår jag allvaret i det som sades.

När ingen ser mig så är Du alltid där.

Because I wish You were closer

Here by, here by me.
Silence.
All because I wish You were closer.
Smile like You do.
I smile because of You,
I hide because,
I kiss because,
I wish You were closer.

För

Förstå mig, förgå mig, förlita dig på mig.
Jag är vad jag är utan dig.

Under, ett under, som ringar i ett glas växer förståndet på ytan.
Åter här, åter där, där jag lovade att aldrig åter stå.
Ge mig nuet, ge mig tiden. Tillåt mig att återgå.
Hur kom jag dit. Hur kom du hit. Och säg mig vart bör man gå.

Som fjäderlätta dunbolser över öppet hav vandrar jag bortom förstånd.
Låt stunden rycka ett hår från mitt huvud.
Låt sekunden få den att förgå.Få mig att förstå.
Att inget är förändrat.
Titta inte bort.
Att Aldrig, aldrig, aldrig.

Förlåt Mig, förlåt Dig, förlåt dem för Oss.
Förlitan, för att sanningen måste stanna.

Förlåt Dig, förgå dig, förstå dig.
Jag är vad jag är pågrund av dig.

- i

The green grass grow

The green grass grow on the other side so cleaver.
But I will wather mine, and it growes longer than ever.

Run away

Run away with me,
let us hide from this rain.
Let us go there,
jump on that train.
Take us back and you will see.
Darling pack your bag,
and run away with me.